1,3 arkitekter per 1.000 invånare
Denna fredag var solig och varm. En av de eftermiddagar i Berlin då staden verkade lite grönare, luftigare och mer avslappnad än dagarna innan. Från översta våningen i den nyligen färdigställda byggnadskroppen hade jag och de andra gästerna vid avtäckningsceremonin utsikt över hela staden. I öster höghusen på Alex, i väster de runt Breitscheidplatz. Allt såg organiserat och välgjort ut härifrån.
Efter taklagsfirandet är stämningen redan uppsluppen när en advokat slår sig ner vid bordet. „Det var väl allt för HOAI i september!“, inleder han aggressivt samtalet. „Då kommer arvodesstrukturen för arkitekter och ingenjörer att vara historia.“ Hans skadeglädje tog mig på sängen. Jag kunde fysiskt höra sprickorna och smällarna när isen bröts loss under mina fötter. Jag kände mig som en isbjörn som drev ut till havs på ett ensamt isflak. Helt plötsligt var jag tillbaka i verkligheten.
Stämningen mot Förbundsrepubliken Tyskland inför EG-domstolen angående arvodesstrukturen för arkitekter och ingenjörer har pågått i flera år. Det handlar om att liberalisera marknaden, planeringsmarknaden. Naturligtvis bör den gamla HOAI ändå anpassas till de förändrade förhållandena här och nu. Den återspeglar inte på rätt sätt stora förändringar som BIM eller fas noll. Och arvoden för större byggprojekt är redan i dag fritt förhandlingsbara. Men jag kan inte föreställa mig ett fullständigt avskaffande av de bindande minimi- och maximisatserna för arvoden på mitt isflak. Alltför ofta har åberopandet av detta skyddshelgon för alla arkitekter och ingenjörer stärkt vår svaga förhandlingsposition i avtalsförhandlingarna och gett oss ett rimligt arvode.
Är det meningen att det ska tillhöra det förflutna nu? Jag kommer att tänka på de horder av glupska isbjörnar som i vintras filmades när de rotade efter mat i soptunnorna i en dyster sibirisk stad vid polcirkeln. I det rättsliga förfarandet inför EG-domstolen anser generaladvokaten – en slags Jeanne d’Arc för den ohämmade marknaden – att den bindande karaktären hos minimi- och maximisatserna i HOAI är oförenlig med EU-lagstiftningen. Han rekommenderar att de avskaffas helt och hållet och att alla planeringstjänster utsätts för fri konkurrens.
Den förment billigare arkitekten från Nederländerna (0,6 arkitekter per 1000 invånare, ingen bindande taxa) eller stadsplaneraren från Rumänien (0,4 arkitekter per 1000 invånare, ingen bindande taxa) bör också få erbjuda sina tjänster billigare i Tyskland (1,3 arkitekter per 1000 invånare, med bindande taxa). Detta skulle också göra det möjligt för mindre inhemska arkitektbyråer med lägre kostnader att få en konkurrensfördel och etablera sig på marknaden. Så lyder teorin.
Planering på företagens sida
En plausibel ståndpunkt vid första anblicken. Och ändå en kolossal feltolkning av den faktiska situationen och en ekonomisk-politisk frontalattack på den lokala byggnadskulturen. För vilket mätbart värde har en framgångsrik byggnad eller en bra stad? Kultur och livskvalitet är mycket attraktivt, men kan knappast beräknas i marknadstermer. Det som är säkert är att arkitekter och planerare spelar en avgörande roll för hur bra vår byggda värld är. Arkitekternas ansvar sträcker sig därför längre än till själva avtalsförhållandet med uppdragsgivaren. De är också engagerade i det gemensamma bästa.
Det är därför HOAI, tillsammans med andra åtgärder som yrkesregler, obligatorisk vidareutbildning och bevis på kvalifikationer, syftar till att reglera och säkerställa kvaliteten på samhällsplaneringen. Detsamma gäller för andra fria yrkesutövare som läkare, advokater och skatterådgivare. Patienter och klienter betalar en rimlig avgift för en tjänst som de måste förlita sig på eftersom de själva bara i begränsad utsträckning kan bedöma dess kvalitet.
Om EU-kommissionen får som den vill kommer avgifterna till största delen att sjunka. Kontoren kommer att anställa färre personer och betala lägre löner. Följden blir att de får färre kvalificerade medarbetare och förlorar kunskap och inflytande. En nedåtgående spiral kommer att sättas igång. Mindre arkitektkontor kommer att få svårare att hitta sin ekonomiska bas. Större kontor kommer att försöka förenkla planeringen utifrån ekonomiska kriterier. Planeringen kommer då att övergå mer till företagssidan. Sammantaget kommer planeringslandskapet att bli fattigare.
Isbjörnen driver mot utrotning
Hur detta ser ut kan man se i USA och England. Där finns det nästan inga små eller medelstora kontor, ungefär hälften så många arkitekter som i Tyskland och därmed en betydligt lägre planeringskvalitet och -kultur överlag. Det finns redan mindre kunskap om framgångsrika städer, färre institut som bedriver stadsforskning, färre professurer, färre medier som intresserar sig för byggnadskultur, färre stadsplanerare, naturvårdare, arkitekturgallerier och museer som definierar och kräver kvalitet, färre godkännandemyndigheter och som ett resultat av detta mindre livskvalitet i städerna och mindre hållbarhet. Viljan till och kunskapen om byggnadskultur och det goda livet är helt enkelt mindre utbredd där.
I många europeiska länder har arkitekter och ingenjörer redan gett upp en stor del av sin expertis. De levererar bara en uppsättning planer. Kunden söker sedan upp en entreprenör som planerar, bygger och färdigställer. I dagens Tyskland är arkitekten fortfarande ansvarig för det färdiga arbetet, anbudsförfarandet, byggövervakningen och i slutändan för hela byggnaden. De lokala kontoren behöver alltså fortfarande mycket expertis och kunskap för att bli framgångsrika.
Utan kompetenta planerare som styr, leder, reglerar, definierar, skyddar, innoverar, uppfinner, anpassar och hanterar kan ingen planering lyckas. Och utan planering kan det inte bli någon framgångsrik stad och inget bra och rättvist liv för många. Framgångsrika städer bygger på kraftfulla, reglerande ingrepp. Den liberaliserade marknaden kan göra mycket här och där. Men marknadens oreglerade krafter har aldrig ensamma byggt en bra stad. Klimatskydd är inte heller möjligt utan kraftfulla regleringar. Isbjörnen på sitt isflak må vara fri, men den driver oundvikligen söderut mot sin undergång.
Bärare av byggnadskultur i behov av skydd
Vi behöver en mer stringent politik som företräder samhällets intressen och skapar nödvändiga utvecklingsmöjligheter för Baukultur.
Jag är intresserad av en rättvis och förnuftig balans mellan dem som ansvarar för att planera och bygga våra städer: De privata entreprenörerna, planerarna, de offentliga institutionerna och medborgarna.
Arkitekter kan förena dessa motstridiga krafter och på så sätt fylla en viktig funktion inom en divergerande struktur.
De lägger i stor utsträckning grunden för vårt samhälle och bidrar på ett betydande sätt till ekonomisk, social och ekologisk framgång i Tyskland. I detta samspel av krafter behöver planerarna skydd. De är trots allt i stor utsträckning bärare av byggnadskulturen.