Sudettyska museet München

Sudetertyska museet i München av pmp architekten utlovar en känsla av hem på insidan. Men detta verkar bara gälla på utsidan.

Sudettyska museet i München öppnade hösten 2020 med gäster som kulturminister Monika Grütters och Bayerns premiärminister Markus Söder. Det finns en anledning till detta: Edmund Stoiber, tidigare ministerpresident i Fristaten Bayern, gav en gång i tiden impulsen till byggandet av ett sudettyskt museum; projektet är ett samriskföretag mellan den federala regeringen och Bayern. Fristaten betalade två tredjedelar av den nya byggnaden, som kostade cirka 27 miljoner euro, och förbundsregeringen en tredjedel. Efter att majoriteten av de fördrivna sudettyskarna sökt skydd i Bayern under andra världskriget tog Fristaten över deras beskydd 1954 och förklarade dem som Bayerns „fjärde stam“.

1.200 kvadratmeter permanent utställning

Sudettyska museet i München är det centrala museet för denna befolkningsgrupp och berättar historien om livet och fördrivningen av den tysktalande minoriteten från Böhmen, Mähren och delar av Schlesien, dagens Tjeckien. Sudettyskar, tjecker och judar levde här tillsammans i över 1.100 år. Den permanenta utställningen illustrerar sudettyskarnas konstnärliga och kulturella historia på en utställningsyta på 1.200 kvadratmeter.

Sudetertyska museet och det vägledande begreppet „hemland“

„Den nya upplevelsen heter Heimat“ står det att läsa i början av Sudetertyska museets webbplats. På plats i München, direkt i entrén och väl synligt från utsidan genom glasfronten, lyser texten: „Inget mindre och inget större än den upplevelse som kallas hemland.“ Detta sade Tjeckiens förre president Václav Havel i ett tal till den tyska förbundsdagen 1997. Men hur mycket hemkänsla förmedlar Sudetertyska museet genom sin arkitektur och scenografi?

Samlingen är indelad i tre sektioner. Den första delen, „Heimat!“, beskriver det regionala, kulturella, religiösa och ekonomiska landskapet och befolkningen före 1945. Den andra delen, „Slutet på det självklara“, visar den politiska och sociala utvecklingen från 1800-talet fram till kriget och fördrivningen på 1900-talet. Den sista delen, „Heimat?“, handlar om sudettyskarnas nya start och integration i väst.

En fråga om huvudet

Det Münchenbaserade arkitektkontoret pmp archite kten har lyckats bädda in och framhäva Sudetertyska museet i den befintliga heterogena arkitekturen på platsen. Omgiven av en bensinstation, en tolv våningar hög hotellbyggnad och den cirka tio meter branta sluttningen ner mot bäcken Auer Mühlbach smälter den nya byggnaden in i det sudettyska huset. Det är här som den första kopplingen mellan arkitektur och hemland blir tydlig. Som huvudbyggnad i husraden på Hochstraße fortsätter museets arkitektur till en början takfoten och nockhöjden på det intilliggande Sudettyska huset. Mot söder ökar nockhöjden och takfotshöjden ligger i nivå med den. Resultatet är en kompakt, skulptural byggnad med platt tak.

pmp ville också skapa en referens till det lokala området med hjälp av fasadmaterialet. Arkitekterna valde kalksten som fasadbeklädnad och mässing som material för det yttre skalet. På så sätt citerar de å ena sidan den gulaktiga puts som är typisk för München och å andra sidan det sudettyska huset. Enligt arkitekten Julia Fritzenwenger ska det högkvalitativa materialet också understryka byggnadens museala karaktär och framhäva hantverket.

Nominering för Sudetertyska museet i München till det tyska naturstenspriset

Det är därför knappast förvånande att byggnaden har nominerats till årets German Natural Stone Award. Fasaden är sömlöst klädd med Dietfurt-kalksten från Altmühltal. Plattorna skars horisontellt med täta intervall med maskin med en oregelbundet bruten linjestruktur och skars sedan om för hand. Denna yta understryker arkitekturens monolitiska effekt.

Det skulpturala intrycket av arkitekturen förstärks ytterligare på sluttningssidan. Många vinklar, kanter och fönster strukturerar byggnaden. En utvändig trappa längs den nya byggnaden förbinder Sudeternas tyska museum med stads- och grönområdet. Trappan är också en del av nätverket av stigar i landskapsvårdsområdet på Isars höga stränder. Den yttre trappan ger också tillgång till terrassen på museets café.

Sudettyska museet sträcker sig nästan längs med hela Sudettyska huset på baksidan, men bara ungefär två tredjedelar av dess höjd. I denna tillbyggnad finns kontors- och mötesrum, bibliotek, kapprum och sanitära anläggningar. Förutom kaféterrassen finns det ytterligare en uteservering längs förlängningen.

En plats med identitet

Medan arkitekturen från utsidan refererar till omgivningen, till „Münchens hem“, finns det knappast någon hemkänsla när man besöker interiören. Arkitekterna har lyckats utnyttja det trånga stadsrummet för att skapa ett museum och ett reflekterande „hem“. De som utformade interiören och utställningen lyckades mindre bra. Även om bruttoytan på 11.830 kvadratmeter inte är överlastad med utställningsföremål kan besökarna känna sig trångbodda. Via den lilla förgården och foajén når de det centrala hissystemet och börjar utställningsturen högst upp.

Väl där öppnar sig utsikten över München genom ett fönster från golv till tak. Besökarna måste dock ta sig ända fram till kanten av fönstret för att få en glimt av Frauenkirche, Peterskyrkan och rådhustornet. På fem våningar leder en cirkulär rutt utställningsbesökarna genom mörka och slingrande korridorer. Den förutbestämda rutten mellan arkitekturen och montrarna gör inte mycket för att sakta ner besökarna. Det finns knappt något utrymme där man kan dröja sig kvar – oavsett hur få besökare det är. Den cirkulära rutten slingrar sig ner till caféet och uteserveringen vid bäcken.

Det tematiska fokuset – att hitta hem – verkar inte återspeglas i interiören, eller snarare i utställningsstrukturen. Utanför skapar dock den monolitiska byggnaden en symbios mellan gammalt och nytt, ett utrymme för hemkänslor.

Ungefär ett år efter öppnandet av Sudettyska museet slog det nya Munchmuseet i Oslo upp sina portar. Arkitekturen är ritad av estudio Herreros och rymmer världens största samling av verk av den norske konstnären Edvard Munch, med mer än 26.000 verk. Läs mer om byggnaden här: Munchmuseet Oslo.