Thomas Kröger bygger i München: stadsreparationer och troféutsikt

Thomas Kröger har byggt ett lyxigt flerbostadshus vid Isars strand i München. Arkitektens design var dock mindre inriktad på prålighet än på en känslig dialog med de historiska grannbyggnaderna.

Utsikten från takterrassen på den nya byggnaden är imponerande. På ena sidan ser man floden Isar, som flyter fram framför byggnaden, och på den andra Münchens berömda stadssilhuett med Peterskyrkan, Frauenkirche och Theatinerkirche. Takvåningen i duplex, till vilken terrassen hör, skulle förmodligen kallas ett „trophy home“ i USA. Lägenheten är för övrigt redan såld, liksom alla utom en av de andra lägenheterna i projektet Erhardtstrasse 10, och inredningen håller för närvarande på att färdigställas i enlighet med den nya ägarens önskemål. I framtiden kommer han att kunna njuta av utsikten genom den två våningar höga fönsterväggen, över vilken arkitekten Thomas Kröger har placerat ett halvgenomskinligt tak av kopparlameller. Stora böljande öppningar, som på avstånd ser ut som takkupor, visar upp utsikten över Isar.

Koppartaklandskapet är ett element med vilket Kröger passar in sitt hus i raden vid floden med dess sena historicistiska och jugendfasader. Ett annat är det enorma och vidsträckta burspråk med vilket arkitekten stänger av gatufasaden åt ena sidan. Dessutom visar husets detaljer en stor portion dekorativ glädje, som det delar med grannhusen. Det mest iögonfallande är fasadmålningen, ett slags flerfärgat taggigt band som löper över alla väggytor. Kröger anspelar på de sgraffito- och väggmålningar som var vanliga i München fram till 1950-talet och som just nu verkar uppleva en liten renässans – Hild och K har också låtit dekorera sin nyligen färdigställda affärsbyggnad på Weinstrasse med påkostade målningar(se Baumeister 5/2021).

Naturligtvis var Kröger tvungen att utnyttja den djupa och oregelbundet formade tomten på bästa möjliga sätt. Därför är ytterligare två tvärställda byggnader med sidovingar nu förskjutna bakom frontbyggnaden. Framsidan av de två innergårdarna täcks av ett tak med en enorm cirkulär utskärning – ett element som påminner om både en överdimensionerad opaion och cirkulära innergårdar, som de som finns på Villa Farnese i Caprarola. Denna innergård fortsätter i själva verket den sekvens av rum som börjar i husets foajé och sedan leder ner några trappsteg. Enligt Kröger själv har denna lösning inspirerats av överklassens bostadshus i Milano från 1950-talet med sina eleganta entréer.

Trapphusen är å andra sidan små. Mycket svart bidrar också till att dessa delar av byggnaden upplevs som något underdimensionerade. I de större lägenheterna i den främre byggnaden leder dock hissen direkt till entrén, vilket gör att trapphuset får rollen som utrymningsväg snarare än tillfartsväg. Några av lägenheterna i den första bakre byggnaden har komplexa planlösningar och belyses av de två innergårdarna och ytterligare ljusbrunnar. Planlösningarna här vittnar om den realiseringspress som uppenbarligen spelade en roll i planeringen.

Trots detta och tomtens utmanande form har Thomas Kröger utan tvekan lyckats utforma en väldesignad byggnad som smälter in i stadsbilden på ett harmoniskt sätt. Den utstrålar en självsäker och mysig borgerlighet som man skulle önska sig någon annanstans. Köpeskillingarna för lägenheterna i den främre byggnaden kan däremot knappast beskrivas som borgerliga; de kostar – eller har kostat – ett medelstort ensiffrigt miljonbelopp i euro, eftersom det, som nämndes inledningsvis, bara finns en sista lägenhet kvar.

På tal om dyra bostäder: arkitekten Jean-Christophe Quinton har åstadkommit motsatsen med sitt parisiska bostadshus med sandstensfasad, som inrymmer sociala bostäder.