Ökad miljömedvetenhet och bestämmelserna i lösningsmedelsförordningen leder för närvarande till en renässans för linoljefärg utan lösningsmedel för målning av trä. Linum Usitatissimum, det mycket användbara linfröet, är en av de äldsta odlade växterna som mänskligheten känner till. För cirka 4000 år sedan kom linplantan till Centraleuropa från de tempererade områdena i Afrika och Asien. Dess fibrer utgjorde till en början råmaterialet för dukar och kläder.
Från 1400-talet till mitten av 1800-talet använde målare och hantverkare linolja för att framställa linoljefärg. Men sedan tog färgfabrikerna alltmer över produktionen av (linolje)oljefärger. Som ett resultat gick kunskapen om hantverksmässig produktion nästan förlorad. Endast små färgtillverkare från Sverige, Danmark och Österrike har aldrig helt övergett sina traditionella produktionsmetoder. Dessa är för närvarande huvudleverantörer till färghandlare och förädlare av linoljefärger, även om det finns allt fler regionala leverantörer av rå linolja i Tyskland.
Johannes Mosler är snickare och specialiserade sig för 15 år sedan på restaurering och konservering av historiska fönster. Han har det mest omfattande arkivet med dokumenterade fönsterrestaureringar med linoljefärg utan lösningsmedel i den tyskspråkiga världen.
Han rapporterar om sina erfarenheter inte bara som föreläsare på utbildningscentra för monumentvård i Tyskland och utomlands, utan också helt nyligen på denkmal-mässan i Leipzig. Där kommer han att hålla en föreläsning om ämnet för denna artikel.
Linolja och linoljefärger – en översikt
Rå, kallpressad linolja
Linfrökaka och kallpressad linolja framställs genom att linfrön pressas försiktigt i en skruvpress. De sista resterna i linoljan sedimenterar under lagringen. Oljan är färdig att användas efter ett år.
På grund av sina fleromättade fettsyror är linolja en torkande olja. Vid syreupptagning eller oxidation bildas det resistenta ämnet linoxin, först på ytan. Detta ökar volymen med upp till 15 %.
Soloxiderad linolja
Rå linolja exponeras för solen i grunda tråg tills en honungsliknande, viskös konsistens uppnås. Daglig omrörning förhindrar att en hinna bildas. Den soloxiderade linoljan som bildas fungerar som bindemedel i slutstrykningen, precis som linoljeståndsolja.
Linolja – standolja
Förr i tiden fyllde man linolja till brädden i behållare och lät den stå länge i avsaknad av luft. „På så sätt kunde slem, orenheter och andra avlagringar sjunka till botten och materialet, som på så sätt hade renat sig i viss mån, kunde skummas av eller extraheras från toppen.“1
Med linoljestandolja menas idag linolja som upphettats till över 230° C i frånvaro av syre och som tjocknar något till följd av denna process. Enligt DIN 55931 får den inte innehålla några ytterligare torkmedel.
Lack av linolja / kokt linolja
Många recept på „fernissa“ har gått i arv, alla med syftet att göra linoljan lättare att bearbeta för målning och fernissning och förbättra dess torkegenskaper genom föroxidering och tillsats av naturliga hartser. På 1700-talet användes termen „fernissa“ för linolja som bara hade kokats.
Andra metoder för framställning av fernissa är
– Syresättning genom att blåsa i oljan
– Kombinationer av kokning och blåsning
– Kokning med tillsats av sickativ, t.ex. mangan eller kobolt
– Tillsats av sickativ i en kall process
Torkmedel / sickativ
Linoljefärger och -lacker som finns i handeln innehåller små tillsatser av mangan eller kobolt som torkmedel. Färger utan ytterligare torkmedel kan framställas med pigment som blyvitt, zinkvitt, järnoxidglimmer och magnetit, som i sig själva har torkmedel.
Hela artikeln om konservering, bevarande och vård av trä med linolja och linoljefärger finns i RESTAURO 07/2012. I detta nummer rapporterar Lena Lang också om konserveringen av ett museifartyg och Roswitha Friedelt presenterar ett praktiskt hjälpmedel för restaurering: ett silikonputs.
Not: 1 Kurt Wehlte, Werkstoffe und Technik der Malerei, Christophorus Verlag, Freiburg, 2009, s. 224.