Två klosterkyrkor

Kapucinerklostret i Paderborn, grundat 1628, har gått ett händelserikt öde till mötes: 1833 omvandlades klosterbyggnaden och kyrkan till sjukhus, 1945 förstördes klostret ner till grundmurarna under ett bombanfall och när det sedan återställdes till sjukhus återstod inte mycket mer än klosterkyrkans fasad, klosterbyggnadens östra flygel samt resterna av klosterkyrkan och några murpartier i kyrkorummet. De införlivades i nya byggnadsdelar så att det inte längre var möjligt att skilja mellan den gamla byggnaden och senare tillägg. Sjukhuset stängdes 2012 och ägarna, ordenssystrarna i St Vincent de Paul, sålde byggnaden till entreprenörsfamiljen Jacoby från Paderborn.

Köparna hade två avsikter med förvärvet. Å ena sidan skulle den nya administrationen för deras företagsgrupp byggas här. För det andra skulle byggnaden genomgå en omfattande restaurering i enlighet med dess status som byggnadsminne. Med dessa önskemål i åtanke vände sig familjen Jacoby till David Chipperfield Architects i Berlin. Under ledning av Frithjof Kahl och Alexander Schwarz utvecklade kontoret ett radikalt koncept som innebar att tillbyggnaderna från 1950-talet skulle demonteras helt och hållet och att de bevarade delarna av den barocka grundbyggnaden skulle friläggas. Nya kontorsflyglar skulle sedan sättas in och lämna skarven mellan gammalt och nytt tydligt synlig. Ägarna gick med på den detaljerade planen och lät avlägsna efterkrigstidens murverk i samråd med kulturarvsmyndigheterna. Den faktiska byggstarten ägde sedan rum 2017.

Det mest delikata beslutet i utformningen var att omvandla den tidigare klosterkyrkan till en innergård, som man kommer in på genom portalen i barockkyrkans fasad. Från innergården leder huvudentrén in i byggnadens foajé, som ligger på platsen för den tidigare sakristian. Chipperfield Architects behandling av de historiska murarna i området för det tidigare klostret är spännande: de placerar klostrets gårdsfasader, som har befriats från senare tillägg, som ett taklöst utrymme på en innergård som bildas av klostrets tidigare bakre väggar. När det gäller de historiska murarna har arkitekterna valt ett tillvägagångssätt som undviker intrycket av förstörd arkitektur samtidigt som de fragmentariska, funktionslösa elementen betonas.

Arkitekterna uppnådde detta genom de mycket diskreta men igenkännbara tillägg med vilka de lappade och rätade ut murverket. För att göra detta använde de tegel som redan hade använts i tidigare byggnadsfaser på 1800- och 1900-talen för att reparera skadade områden. Sedan applicerade man en kalkslamma genom formsprutning – inte minst för att fixera murbruksfogarna i stenmuren. Slammet tvättades sedan bort igen manuellt och kvar blev bara en halvgenomskinlig beläggning som nu ger hela väggytan en enhetlig färg. Invändigt har man placerat silkesgrå betongarmaturer och betonggolv vid sidan av de konstfullt lagade väggarna. Betong är också det dominerande byggmaterialet i de klassiskt moderna kontorsflyglarna som David Chipperfield Architects har placerat runt de exponerade historiska väggarna. Betongen mjukas upp av stora träinfattade glasytor på utsidan och ett vitt såpat trägolv på insidan. Det lugn som detta materialval förmedlar bär klostrets anda – även om det är ett generöst klosterväsende som de blygsamma klosterbyggnaderna från 1600-talet förmodligen aldrig hade.

Allt finns kvar

2012 ställdes Rotterdam-arkitekterna Korteknie Stuhlmacher inför en förvånansvärt likartad utgångspunkt som Paderborn-projektet när de deltog i tävlingen om att bygga om Predikherenklooster, det tidigare dominikanklostret i Mechelen. Även här härstammar klosterbyggnadens kärna från 1600-talet och precis som i Paderborn rör det sig om ett relativt litet innerstadskomplex där klostret är integrerat i bottenvåningen på en fyrlängad klosterbyggnad i två våningar. Predikherenklooster gick också ett turbulent öde till mötes: år 1796 erövrade de franska revolutionsarméerna staden och drev ut munkarna. Kyrkan blev ett lager, de andra delarna av klostret blev först ett ålderdomshem och kort därefter ett militärsjukhus. Slutligen, under 1900-talet, fungerade klostret som kasern fram till att det överlämnades till kommunen 1975. Kommunen visste dock länge inte vad man skulle göra med det historiska byggnadskomplexet. Det var inte förrän mer än ett kvarts sekel senare som man hittade ett nytt syfte för byggnaden – som bibliotek. Vid den här tiden var byggnaden redan till stor del i ruiner.

I sin vinnande design valde Korteknie Stuhlmacher, i samarbete med Callebaut Architecten och Bureau Bouwtechniek, ett helt annat tillvägagångssätt än David Chipperfield Architects i Paderborn: de lämnade allt som var möjligt på plats eftersom de ville att faserna av användning och icke-användning av komplexet – från klostret till kasernerna till ruinerna – skulle vara lika läsbara utan bedömning. Inget särskilt historiskt tillstånd skulle återställas. Det som föll ner från väggarna under den noggranna rengöringen av den befintliga byggnaden – färg, stuckatur, ornament – skulle inte sättas fast igen, medan allt annat skulle repareras och bevaras. Större defekter i murverket lagades med en igenkännbar ny tegelsten. Endast på några få ställen avvek arkitekterna från principen om att bevara det befintliga, t.ex. i klostret där fönstren mot innergården hade minskats i storlek under militär användning – en byggnadsåtgärd som de återställde. Där ytterväggarna var så förfallna att de mer eller mindre helt måste förnyas, skapade de också nya fönsteröppningar.

Med sina ombyggnader ger både David Chipperfield Architects och Korteknie Stuhlmacher spännande reflektioner över hur man kan hantera det fragmentariska, förfallna och förstörda. Och båda kontoren presenterar sin alldeles egna tolkning av „att bygga vidare“ som en bevarandestrategi. Chipperfield Architects tillvägagångssätt är utan tvekan mer riskfyllt, eftersom de på ett mycket djärvt sätt har bedömt skillnaden mellan „bevarandevärt“ och „överflödigt“ och sedan upphöjt de exponerade 1600-talsmurarna till ett rumsligt konstverk. Samtidigt ställer de de historiska fragmenten mot en industriarkitektur vars modernitet skiljer sig så mycket som möjligt från det gamla. Hur kommer detta att bedömas om 20 eller 30 år? Men kanske är en alltför stor ödmjukhet inför de befintliga byggnaderna faktiskt på sin plats. Det är inte osannolikt att det i framtiden kommer att vara tilläggen av David Chipperfield Architects som kommer att motivera bevarandet av ensemblen. Omvänt, är det verkligen nödvändigt att bevara varje historiskt lager av Predikherenkloster i Mechelen, som Korteknie Stuhlmacher gör, eller är vi inte redan inne på området l’art pour l’art? Även här är det den imponerande estetiska kvaliteten på resultatet som ger svaret. De båda arkitektbyråerna tar fram en konstnärlig dimension ur det de har hittat, vilket gör ruinerna och fragmenten till en syn att beskåda ur dagens betraktares perspektiv.