Arkitektur är ett äventyr för att forma dagens värld på grundval av morgondagens värld. Idén om framtiden formar därmed vår bild av nuet. Detta kan till en början låta paradoxalt, eftersom den arkitektoniska kunskapsproduktionen ofta inte liknar en rationell kultur utan snarare en upplevelsevetenskap, där fokus ligger på att reflektera över det som redan har upplevts. Framtiden är förvisso inte på något sätt bara en fråga om teknik – men i många avseenden är den det. Detta kan också vara en anledning till att diskussioner om framtiden inte bara präglas av längtan och rädsla, utan främst av känslomässiga kontroverser och hetsiga debatter. Det sociala rummet verkar alldeles för tekniskt för att bara kunna förstås socialt, precis som det tekniska rummet är alldeles för socialt för att bara kunna förstås tekniskt. Tekniska frågor innebär därför alltid sociala frågor – och vice versa. Faktum är att det blir allt svårare att beskriva och definiera de tekniska aspekter som vi dagligen arbetar med. Vi har därför att göra med en ständigt ökande obestämdhet hos själva tekniken. För att kunna tänka obestämdhet krävs en förändring av perspektivet. Istället för att återigen fråga om tingens „väsen“ kan man tänka sig tekniken kontrafaktiskt, dvs. hur tekniken kan eller bör vara. För ett teknikbegrepp som förstås på detta sätt skulle det som vi ofta tillskriver konstbegreppet gälla: Att omständigheterna kring hur vi föreställer oss konstverk från början inte är en fråga om vara, utan en fråga om borde – med andra ord en bedömning som görs genom reflektion och erfarenhet av konstverk. På samma sätt skulle man kunna se tekniken som ett reflektionsbegrepp där det inte längre handlar om att definiera och bestämma ett specifikt objektområde, till exempel en maskin eller en apparat. Snarare kan erfarenheter av teknik fungera som en stimulans för att ständigt utveckla nya frågor för arkitekturen.
Frågan är fortfarande öppen om vilket kunskapsbegrepp vi kan utgå från här, vilka sociala modeller och politiska paradigm som kommer att bli resultatet av detta. Det handlar inte längre om att bryta upp ett intellektuellt inkrökt samhälle som stod i skuggan av nationalsocialismen, så som den fortfarande existerade i mitten av förra seklet, i en tid då arkitekten kunde och förmodligen var tvungen att presentera sig som en romantisk revolutionär. Idag handlar det inte längre om den medvetna sammansmältningen av estetik och liv, som de konstnärliga avantgarderörelserna så kraftfullt krävde. Snarare verkar det som om utvecklingen av ett politiskt koordinatsystem är uppe till debatt, vars dynamik förändrar hela vårt samhälles sociala värdesystem. Mitt i denna situation som kännetecknas av erosionsprocesser kan man se en tendens till en trångsynt, antiintellektuell politisk stil, där den politiska praktikens diskursiva och kreativa formande kraft håller på att antingen ersättas av en administrativ metod för nykter problemreducering eller ätas upp av ren populism. Det är en knepig men ingalunda hopplös situation. Den franske filosofen Cornelius Castoriadis hävdar i Society as an Imaginary Institution: Outline of a Political Philosophy att „ingen annan kategori än den imaginära tillåter oss att reflektera över idén om samhället“. Ett sympatiskt och smart påstående, eftersom det går rakt på sak: att vi inom arkitekturen ständigt söker efter nya modeller för samexistens och gemenskap – socialt, politiskt, estetiskt och tekniskt. Det är ett ändligt sökande efter något som vi inte känner till och som också är vår mest värdefulla resurs: framtiden. Så istället för att gömma oss bakom en föreställning om autonomi, hur den än definieras, ta vår tillflykt till förförisk teknikfientlighet och till och med bakåtsträvande retroarkitektur, skulle vi kunna försöka återfå tillgången till vår egen framtid genom det imaginära.
Denna krönika är hämtad från aprilnumret 2019 och handlar om Bauhaus. Nyfiken på att läsa den? Klicka här för att komma till butiken.