Uppringningscentral

En byggnad med historia, en hanterbar budget och den idylliska bakgrunden i Allgäu-alperna: genom att omvandla en gammal telefonväxel i Bad Hindelang till ett bostadshus har arkitekterna på Kofink Schels inte bara skapat en extremt ekologisk byggnad, utan också byggt en bro till den lokala arkitekturtraditionen.

Den kulturminnesmärkta postbyggnaden i Bad Hindelang reser sig majestätiskt mot den pittoreska alpbakgrunden – byggd 1923 av arkitekten Thomas Wechs för att ge de många sommarsemestrarna och vintersemestrarna i Allgäus klimatkurort en lämplig plats att skicka sina hälsningar hem. På 1950-talet gjordes ett betydligt mer blygsamt tillskott i form av en så kallad uppringningsväxel. Samtal från Bad Hindelang vidarekopplades automatiskt till närmaste distributionscentral eller till det nummer som ringts upp i byn.

När arkitekten Simon Jüttner upptäckte den oansenliga envåningsbyggnaden i gips i centrala Bad Hindelang hade den redan stått tom i 40 år. „Det var något av en skamfläck i stadskärnan“, säger Simon Jüttner, som driver arkitektbyrån Kofink Schels i München tillsammans med Sebastian Kofink. Glädjen över att en arkitekt nu tog sig an den gamla uppringningscentralen var dock till en början begränsad i byn. Men efter en lång godkännandeprocess fick Jüttner till slut tillstånd att bygga om byggnaden för sig och sin familj och att lägga till ytterligare en våning med ett sluttande tak.

Minimala kostnader, maximal miljöanpassning

Jüttners strategi var att skapa en byggnad som var så miljövänlig som möjligt för så lite pengar som möjligt och att göra så mycket som möjligt själv. „Vi lade ut tillbyggnaden med väggar i massivt trä på en närliggande snickerifirma, men i övrigt gjorde vi faktiskt allting själva“, förklarar arkitekten. Gör-det-själv-strategin i kombination med önskan om högkvalitativa material ledde till radikalt reducerade detaljer.

Detta syns mest imponerande i fönstren på övervåningen, som är skjutbara element från golv till tak som helt enkelt sitter framför gavelns träpanel och är fästa i en metallskena som löper ovanför överliggarna. „Det är särskilt trevligt på sommaren när man helt enkelt kan skjuta fönstren åt sidan och hela övervåningen blir ett täckt utomhusutrymme“, säger Simon Jüttner. Som fallskydd fungerar ett enkelt räcke av trästavar som skiner in genom fönstren och ger fasaden ytterligare struktur.

Från utsidan är byggnaden därför inte så långt ifrån den lokala byggnadstraditionen. „Vi hade medvetet ett helt fritt förhållningssätt till designen och fick ändå en Allgäu-gård utan att vilja det“, säger Simon Jüttner när han blickar tillbaka. Med det långa köket direkt i entrén, det angränsande stora vardagsrummet och en liten kammare bredvid motsvarar huset nästan helt och hållet den tredelade typologin i det historiska korridorkökhuset i Allgäu.

Och materialvalet i inredningen är också plötsligt helt lantligt, om man har en radikalt ekologisk inställning till byggande. Väggarna på bottenvåningen har fått en vitkalkad lerputs, medan byggskivor av lera har använts till innerväggarna på övervåningen. „Det var viktigt för oss att man fortfarande kan känna av den ganska ruffa gamla byggnaden på bottenvåningen och samtidigt skapa en varm motvärld till den på den övre trävåningen“, säger arkitekten. Tillsammans med skruvarna och den ungefär handbreda tätningsduken av jute bildar byggskivorna av lera ett fint ornament som harmonierar fint med de synliga massiva träpanelerna och för tankarna till en monokrom korsvirkesvägg.

Huset visar på många sätt att billig ekologisk arkitektur inte behöver innebära att man kompromissar med kvaliteten på material och design om planeringen är väl genomtänkt och experimentlustan kombineras. Och även i Bad Hindelang är man numera stolt över den tidigare skamfläcken bredvid postkontoret, berättar Jüttner glatt: „Då och då kommer en av de äldre damerna från grannskapet fram till trädgårdsstaketet och säger att det trots allt har blivit något riktigt bra av det.“ Mycket mer beröm kan man inte få för ett hus i Bad Hindelang.