Den smarta staden i utkanten
Den här månaden tog Academy-vinnaren Franzisca en kort tur till utkanten av Wien, där en av Europas största byggarbetsplatser ligger – Seestadt Aspern. Bostadshuset i trä av Querkraft Architekten och Berger+Parkkinen Architekten är det tredje bostadshuset som Franzisca har besökt i Wien.
Min resa den här månaden tog mig ut ur staden Wien. Tunnelbanan U2 tog mig direkt till den 22:a stadsdelen Donaustadt, cirka sju kilometer bort, till Seestadt Aspern. Så snart tunnelbanan lämnar stadskärnan färdas den bara ovan jord – och på så sätt blir det lantliga intrycket av landskapet ännu mer påtagligt för varje station. Trettio minuter senare är jag framme vid Seestadt Aspern. Den konstgjorda sjön, höghusen, dussintals byggkranar och en enorm tunnelbanestation mitt ute i ingenstans väntar på mig. Fälten till vänster, villorna syns i fjärran, bara en gård med sin parkeringsplats har avvikit här, i utkanten av en brun äng. Till höger om mig tornar de nya byggnaderna upp sig, några av dem 18 våningar höga. En stad växer fram ur tomma intet, mitt på en – mer eller mindre – grön äng.
Om man går förbi de första byggarbetsplatserna kommer man till den del av staden som redan är bebodd. Här flanerar människor på gatorna, bageriet på hörnet är fullt av familjer, barn väntar på nästa buss vid busshållplatsen. Allt påminner om en bymiljö – om det inte vore för höghusen i bakgrunden.
Urban Lakeside i Wien är ett av de största stadsutvecklingsområdena i Europa, och byggarbetsplatsen skapar både negativa och positiva rubriker. Fram till 2028 ska det skapas boende för mer än 20.000 människor och nästan lika många arbetstillfällen.
Projektet startade 2010 och den första etappen av utvecklingen ska vara klar 2020. Masterplanen för Seestadt har utarbetats av den svenske arkitekten Johannes Tovatt. Målet är att skapa en blandning av funktioner – och därmed undvika en sovstad och främja en kontinuerlig revitalisering.
Staden i utkanten är inte helt olik megablocken i det röda Wien: båda kännetecknas av en allomfattande planering med målet att inte bara bygga lägenheter utan också en ny stadsdel. Placeringen på en „greenfield site“ direkt intill enfamiljshusområden skulle dock förmodligen ha varit otänkbar på 1920-talet och bör fortfarande granskas kritiskt. De närmaste åren kommer att visa om den artificiellt utvecklade staden också fungerar socialt.

