Att skapa en 3D-skanning av kulturella artefakter av denna storlek och betydelse innebar verkligen sina egna utmaningar.
Ersatt, restaurerat, rekonstruerat – och nu digitaliserat.
Pergamons stora altare med den berömda figurfrisen har länge varit en publikmagnet på Museumsinsel i Berlin. Pergamonmuseet har genomgått en stegvis renovering sedan 2013 och i september 2014 fick den sal som inrymde den monumentala och delvis rekonstruerade altartavlan stänga sina dörrar.
Den förväntas förbli stängd i fem år – vilket fick oss att göra Pergamonaltaret digitalt tillgängligt i en 3D-modell. RESTAURO talade med Pedro Santos, chef för avdelningen för digitalisering av kulturarv vid Fraunhofer Institute for Computer Graphics Research (IGD), om kulturens virtuella framtid.
Pedro Santos: Ja, till att börja med också när det gäller den tid vi hade på oss att göra det. Två veckor innan hallen stängdes ombads vår avdelning att skanna altaret och i synnerhet den 113 meter långa stora frisen i maximal upplösning.
Dessutom var museet fortfarande öppet för allmänheten under denna tvåveckorsperiod. Detta innebar att skanningsprocessen måste genomföras medan besökarna fortfarande befann sig i hallen. Den första frågan var: „Hur kan vi ta oss an ett projekt som detta när det gäller organisation och teknik?“ Och det vi kom fram till var tvunget att fungera omedelbart.
Vilka tekniska inspelningsmetoder valde ni i slutändan?
Vi använde en laserskanner för att dokumentera stora delar av altaruppsatsen, som rekonstruerades 1901 och 1930. För de ursprungliga frisfragmenten valde vi däremot fotogrammetri. Detta innebar att vi tog många 2D-färgbilder av frisen från olika perspektiv, överlappande och linje för linje. Målet var att uppnå en upplösning på mindre än 500 mikrometer, vilket i slutändan krävde 8 065 bilder, var och en med 24,2 megapixlar. Vi använde dessa data för att generera ett nät genom triangulering, på vilket texturerna applicerades. Den slutliga 3D-modellen bestod därför av totalt 83 miljoner trianglar från laserskanningen och 500 miljoner trianglar från frisskanningen.
Och frisen vilar på en 2,40 meter hög bas. Var installerades kamerorna?
Ursprungligen var tanken att använda en elektrohydraulisk lyftplattform. Men så gick den sista varuhissen i Pergamonmuseet sönder, så vi kunde inte få in den 1,3 ton tunga konstruktionen i hallen. Denna nödsituation ledde oss till en lösning som i slutändan var ännu bättre lämpad för projektet: en demonterbar, mobil kamerakran, som faktiskt har sitt ursprung i filmteknik. Fördelen med den här konstruktionen var att kameran alltid kunde hållas på samma avstånd från väggen – även om det fanns hinder på marken.
Den redigerade 3D-modellen av Pergamonaltaret kan nu upplevas virtuellt och kommer snart att presenteras som en del av en utställning. Hur kan museer dra nytta av digitaliseringen i framtiden?
Ett sätt är att främja en effektiv massdigitalisering av museiföremål. På Fraunhofer IGD har vi till exempel konstruerat en multimodulär „digitaliseringspipeline“ inom ramen för CultLab3D-projektet, som inledningsvis användes för att fånga föremålens geometri och textur. Detta digitaliseringskoncept kommer dock i framtiden att utvidgas till att omfatta andra skanningstekniker, t.ex. CT- eller ultraljudsskannrar och masspektroskopi. De konsoliderade 3D-modeller som erhålls på detta sätt kommer att möjliggöra omfattande dokumentation av bevarandestatusen.
Kan detta öppna upp för nya möjligheter för forskning och bevarande av artefakter?
De första stegen i denna riktning har redan tagits – mot en konsoliderad 3D-modell som en digital bas för forskning. Fördelen ligger i att virtuella modeller möjliggör konkurrerande och geografiskt oberoende vetenskapliga analyser som bevarar originalarbetet. Den virtuella modellen får aldrig ersätta originalet. Däremot kan den användas på ett helt annat sätt. Digitaliseringen ger oss också möjlighet att dokumentera bevarandestatusen över tid och registrera materiella förändringar. Att digitalisera kulturföremål snabbt och ekonomiskt öppnar nya möjligheter – särskilt för konservatorer.
Den färdiga 3D-modellen av Pergamonaltaret kan därför användas i alla andra sammanhang.
Ja, ett alternativ skulle kunna vara att skanna det antal enskilda delar som fortfarande förvaras i depån för Antikens samlingar i Berlin och som ännu inte har kunnat tilldelas frisen. Tillsammans med den befintliga virtuella modellen skulle man kunna börja med att „pussla“ först virtuellt och sedan på originalföremålet.
